Vi ses igen

Till minne av dom som har lämnat detta liv för ett annat,



Det var fan inte så här det skulle bli.
Vi skulle dricka vin tillsammans ur din taklampa, vi skulle gå på fester, vi skulle prata & skratta, vi skulle spela endast introt på låtarna (DÄR var du makalös, väldigt sällan fick man höra en hel låt, ler vid minnet)
Vi skulle liksom göra allt det där & inte bekymra oss över vuxenlivet, for once.

Men idag står jag här & drar med skakiga armar hårborsten genom mitt blöta hår, för att kockan 11 säga hejdå för sista gången.

Men jag vill inte säga hejdå, jag vill hellre säga
- Vi ses igen! <3



Ina

For the first time, in two weeks

Till minne av dom som har lämnat detta liv för ett annat, 


För första gången på två veckor har jag skrattat på ett sådant där "gott & bra sätt"!
Jag har varit ledig från arbetet, men dock inte från mina "måsten"

Jag har städat, bäddat rent, diskat, dammsugit, tvättat osv.

Det bästa av allt, det är att jag har haft Therese med mig nere i tvättstugan.
Jag har känt en väldig närvaro under dagen som inte går att beskriva.
- God bless you honeybee!

Medans jag står där nere & sorterar den muterade tvätthögen, får jag från  ingenstans låten, vad har du under blusen Rut.
Även (pomp, pomp i rompen, pomp pomp i romp,  remember, dock en annan omgjord låt?, avskyr smilysar, men gör en ändå :D

Det kändes så befriande att kunna minnas & samtidigt kunna skratta

Först fick jag väldigt dåligt samvete, men inners inne vet jag att att det är just detta du hade velat.

Jag har inte gått vidare, eller jo, det har jag, fast på ett annat sätt & jag vet att du förstår!

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, vissa saker kommer jag aldrig förstå, men jag accepterar & sätter min tilltro till att alla jag älskar vet om det, & jag älskar dig, nu & för alltid, just för att du är du! <3

Du fattas mig

Jag får hela tiden höra att detta bara är början av sorgearbetet.
- Då vill jag fan inte vara med längre, för just nu känns allt så oerhört tomt.

Jag tror jag är på väg att  bli dumihelahuvudet!

2004 träffade jag dig för första gången & vi fann varandra direkt & nio år senare så är du borta.

Jag får inte in verkligheten, för verkligheten  är helt overklig!

Ena stunden skrattar jag hysteriskt åt alla våra minnen & diskussioner & i nästa sekund tokgrinar jag som om det inte fanns en morgondag.

Manodepressiv har fått en annan innebörd & jag känner ärligt talat inte igen mig själv.
Jag är en förbannad jävla pendlare där skratt & hysterisk gråt avlöser varandra.

Jag kan inte ens föreställa mig hur dina närmsta anhöriga mår i nuläget, jag vet bara hur tomt & ensamt det känns.

Saknaden ekar öronbedövande!

Jag vill inte säga hej då!
Jag väljer att istället säga
- Vi ses igen!



Älskar dig hjärtat! <3

Till minne av dom som har lämnat detta liv för ett annat,


Jag finner inga ord just nu, samtidigt som jag har så otroligt mycket att skriva.
Det är med en obeskrivlig känsla av sorg & saknad som jag försöker skapa mig en förståelse för det som skett.

Men jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.

Jag vill bara skrika att
- LIVET ÄR FAN INTE RÄTTVIST!


Mina tankar finns hos din dotter, mamma, pappa, syster, mormor & alla andra som älskar dig.
Du fattas oss!

Vila I Frid fina Therese I <3