Du fattas mig

Jag får hela tiden höra att detta bara är början av sorgearbetet.
- Då vill jag fan inte vara med längre, för just nu känns allt så oerhört tomt.

Jag tror jag är på väg att  bli dumihelahuvudet!

2004 träffade jag dig för första gången & vi fann varandra direkt & nio år senare så är du borta.

Jag får inte in verkligheten, för verkligheten  är helt overklig!

Ena stunden skrattar jag hysteriskt åt alla våra minnen & diskussioner & i nästa sekund tokgrinar jag som om det inte fanns en morgondag.

Manodepressiv har fått en annan innebörd & jag känner ärligt talat inte igen mig själv.
Jag är en förbannad jävla pendlare där skratt & hysterisk gråt avlöser varandra.

Jag kan inte ens föreställa mig hur dina närmsta anhöriga mår i nuläget, jag vet bara hur tomt & ensamt det känns.

Saknaden ekar öronbedövande!

Jag vill inte säga hej då!
Jag väljer att istället säga
- Vi ses igen!



Älskar dig hjärtat! <3